”När min dotter var 14 år sa hon att vi måste göra om.
Hon kunde inte ha det så här längre.
Hos BUP fick hon antidepressiv medicin.
Den sommaren blev jobbig.
Sista natten på skärgårdsön tog hon alla tabletter.
Syskonen väckte oss på morgonen.
Medvetslös bar vi ner vår älskade lilla dotter till fotbollsplanen och ambulanshelikoptern.
Hon ville inte dö.
Hon orkade bara inte mer.
Hon fick mer medicin och ASD/Aspergers diagnos.
Här slutade jag arbeta för att förstå hur vi ska ta oss fram och ut ur det mörka.”
Det tog två år att förstå hur jag – och vi som familj – kunde hjälpa vår dotter att må bra och fungera igen.
Ur den erfarenheten växte grunden till ANDY-metodiken fram.
Genom Behovslabbet ger vi metoden liv genom våra certifierade coacher som ger föräldrar verktyg och nycklar till en fungerande vardag – för både baret och föräldrarna.
Varmt välkommen,
Helena Holmgren,
Grundare
helena@behovslabbet.se
Allt började med att vi förstod att vi behövde tänka om. Vår dotter var ett barn – hon kunde inte ha fel, bara göra sitt bästa i sammanhang som inte passade henne. Ur den insikten föddes organisationen TänkOmNu 2020. Vi ville att fler skulle få chans att tänka om, före det blev svårt för barnet.
Utifrån det skapades programmet ANDY, ett första alternativ till diagnoser som bygger på förståelse, bemötande – ett förebyggande stöd. Idag praktiseras programmet inom ramen för BehovsLabbet.
Nu utvecklar vi en digital tjänst för att arbeta förebyggande – och där behövs du. Delta i vårens pilotprojektet och hjälp oss minska barnens psykiska ohälsa.
Under resans gång har många bidragit med kunskap, reflektioner och stöd – från forskning, klinik, kommunikation och vardagens erfarenheter.
Tack till: Maria Högberg (psykolog, DBT), Kim Saxberg (kommunikatör, The Take), Sven Bölte (professor, KIND), Göran Rydén (verksamhetschef, BUP SLSO), Tatja Hirvikoski (forskningsledare, KIND), Eric Zander (forskare, Lunds universitet), Ludmilla Rosengren (psykiatriker, grundare Suicide Zero), Jude K. Tah (forskare, Specialpedagogiska institutionen), Åsa Johansson (psykolog, Magelungen), Aslak Felin (RI.se),Christina Wahlström (Skandia Idéer för livet), Jill Nilsson (Stims), Camilla Hallnek (chef, DBT), Claes Bodén, Mimmi Bonnier, Gustaf Fridolin, Sofia Ledarp, Olle Lundström, Eva Engelbert, Janna Schibbye, Malin Egnell, Petronella Panérus, Kristina Wibom, Lena Lago, Enri Bimbashi, Soraya Amarabou, Hedvig Lagerkvist och Ing-Marie Wieselgren – i varmt minne.
Samarbetspartners
Almi Innovation, Privata psykologmottagningar – BUP – Habilitering & Hälsa – Lidingö kommun – Riksförbundet Attention – PwC – Folkuniversitet – m fl.
Och ett stort tack till: Kuratorer, pedagoger, förskolepersonal, rektorer, föräldrar, syskon och barn som deltagit i testgrupper och utvärderingar – utan er hade vi inte vetat.
Se människan och hennes förmågor framför olikheten. Det låter som en självklarhet och vi är hyggligt överens i det här landet om att till exempel kön, hudfärg eller ålder inte ska bestämma hur vi bemöts eller vilka chanser vi får. Vi skriver till och med lagar om det.
Samtidigt har vi förtvivlat svårt att acceptera den form av olikheter som kostar samhället ca 30 miljarder kronor varje år och orsakar ett lidande som är svårt att överblicka. Trots att det inte krävs en enda krona för att börja vrida utvecklingen åt rätt håll. Vi behöver bara se och förstå att olika är bra. Även olikheter som inte alltid syns på ytan.
Mer än 350 000 barn i Sverige har förmågor utöver det vanliga. Många är ovanligt snabbtänkta, kreativa, orädda och initiativrika. Andra är osedvanligt omtänksamma och inkännande med förmåga att se sin omvärld.
Men med alla dessa förmågor kommer också sårbarheter. För precis som världens bästa stavhoppare antagligen är rätt dålig på diskus och tvärtom, har de här barnen också sårbarheter kopplade till sina förmågor. Det kan handla om bland annat bristande koncentrationsförmåga eller svårigheter i sociala sammanhang.
Så länge omgivningen väljer att se sårbarheterna framför förmågorna kommer de här barnen och ungdomarnas problem att fortsätta. Mer än 5000 av dem i låg- och mellanstadiet deltar inte i skolarbetet, de sitter hemma. Risken för självskadebeteende och ytterst självmord ökar. Familjer drabbas av sjukskrivningar, arbetslöshet och skilsmässor.
Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar har ökat med mer än 100 % på tio år. Så kan vi naturligtvis inte ha det.
Att se de här unga människornas förmågor är en bra start. Att uppskatta att vi alla är olika och inte stöpta i samma form är ett självklart fundament. Varför inte börja hemma hos dig själv, bland vänner och familj?
Kanske är det till och med är denna komplexitet som gör oss till hela människor?